Allt jag vill är att träna.

Jag är en tjej på 15 år och det jag lever för är taekwondo. Allt började hösten 2010 så jag ännu en gång ger mig på att träna igen. Jag hade testat det förut men inte riktigt fastnat för det, men då min syster började bli jätte duktig och började tävla internationellt så vill jag prova igen. Och gissa vad? Jo nu är jag minst lika träningsnarkoman som min syster, helt sjukt!
Men saken är den att jag och min syster har samma mamma, men olika pappor. Min syster har ju som aldrig bott hos sin pappa så det är min mamma som tagit hand om henne. Mamma har inge problem med att jag tränar. Men pappa har. Han tycker sig ta rätten att säga varje gång jag vill öka min träning med minsta lilla så har han alltid ett LÅÅÅÅÅNNGGGTTT uttalande om att han tycker jag tar träningen först och familjen sist. Jamen om jag hade en familj hos honom skulle saker och ting vara annorlunda... Eller inte, jag lever för taekwndon på ett sett han aldrig kommer att förstå. Men varje gång jag ska till honom har jag en stor klump i magen och jag vill bara hem. Och det går inte att prata med honom, han kan aldrig ta mitt parti utan måste varje gång gå och prata med hans förbannade fru som jag för övrigt tycker är fett otrevlig. Jag vet inte vad jag ska göra, för snart har jag ett breakdown och då vet jag inte vad som ska hända. Min far ska vara jävligt tacksam att jag inte håller på med massa skit, så som att dricka och dylikt. Och vet ni vad det sjukaste är? Han har bara taekwondon att tacka för de. För i ärlighetens namn skulle jag hålla på med sånt där om jag inte hade träningar. Jag hade jag inte träning dagen efter skulle jag lätt kanske prova en sup.